Det där med med kvinnligt och manligt naturfoto…

Just nu pågår Norsk Naturfotofestival i Ski utanför Oslo. Den inleddes i torsdags med att offentliggöra vinnarna i NNPC, Nordic Nature Photo Contest.

Andelen manliga vinnare i NNPC ligger på knappt 90%. Andelen manliga föreläsare i helgen är 100%.

Detta är ju ett faktum som man kan ha många åsikter om. Ser att diskussionen är igång igen, i bloggar och på Facebook. Och även jag har tillhört skaran som varit väldigt irriterad över detta faktum och tyckt att den manliga dominansen varit väldigt trist. Att kvinnor inte fått chansen att komma fram och synas på samma sätt som männen. Jag har varit i flera diskussioner i detta ämne. Fått frågan om jag skulle föredra en kvotering. På det svarar jag ett solklart NEJ. En bra bild är alltid en bra bild och det är det viktigaste, oavsett vem som hållit i kameran.

Det som kan göra mig irriterad, är att man här och där fortfarande ser antydningar till att männen vill behålla detta med naturfoto för sig själva. Att man ibland tar för givet att tjejer inte bryr sig om teknik. Viss jargong och en del grabbiga kommentarer… Som tur är, är detta sällsynt. Och när jag är riktigt, riktigt irriterad, då retar jag mig till och med på att man ibland kallar varandra för ”Broder”… vaddå, är det en hemlig herrklubb eller??😉 Kan undra när jag ska bli kallad ”Syster”!:)

Ja jag har klagat, men nu vet jag bättre. Jag skulle tro att i tävlingssammanhang, åtminstone inom naturfoto, är det tyvärr just precis såhär det ser ut. Tippar på att andelen bidrag från manliga fotografer ligger på runt 90%. Då är ju resultatet helt relevant.

Dessutom – Kvinnor FÅR chans att synas. Men vi tar den inte i lika stor utsträckning. Och det är ju en helt annan diskussion som också är väldigt intressant. Jag skulle tro att de flesta arrangörer gör allt som står i deras makt för att få upp fler tjejer på naturfotoscenerna. Ändå tackar vi nej.

Varför tackar vi nej då? Ja det vet ju bara de tillfrågade själva, och arrangörerna… Men jag tror att ju fler tjejer som vågar tacka ja, desto fler banar vi väg för. Och – tjejer börjar ju faktiskt komma fram och synas mer och mer. Jag har varit i ”naturfotovärlden” sedan 2008 och märker detta tydligt. Och jag är säker på att de allra flesta män uppskattar detta mycket!

Men återigen – bilder med kvalitet, är absolut prio nr 1. Om en kvinna eller man hållit i kameran är oväsentligt! Punkt!

Bilder från gårdagens fotorunda på stranden. Som synes var det gråväder och ebb…:)

Ramsvik ~ En återblick

”Bättre sent än aldrig” heter ju det klassiska talesättet. Och här kommer en samling bilder som verkligen har legat till sig på min hårddisk! Ett halvår nästan. Det var i början av september förra året, som vi var fyra fototokiga tjejer som åkte till Ramsviks vandrarhem en långhelg för att leva, andas, babbla naturfoto. Helt underbart kul! Några av oss stannade hela fyra dagar dessutom. Hur härligt som helst.


Precis vid vattnet ligger Ramsviksgården som vi hade helt för oss själva. Perfekt!

Första kvällen tillbringade jag och Camilla på bryggan, medan vi inväntade vårt sällskap. Fick en vacker himmel över Ramsviks camping.

Och medan mörkret föll och jag försökte få kläm på bästa inställningarna för att fota stjärnhimmel, såg jag plötsligt något grönt på displayen! Jomenvisst! Norrsken, ända nere i Bohuslän. Vem hade anat det!! Nu vet jag bättre, och är förutsättningarna rätta kan det synas ännu längre söderut.


Visst syns det lite grönt på himlen! Så häftigt, det syntes inte med blotta ögat, men kameran fångade upp de gröna nyanserna minsann!

Grosshamn var målet för nästa dags fotografering. Både dagen och kvällen tillbringades där och det blev både lite macro med den gamle Tysken, och vidvinkel när solen gick ner. Och det är ju då man kan börja leka med de långa slutartiderna! Klicka på någon av bilderna och bläddra med pilarna.

Nästa dag vaknade vi i ottan! Är man naturfotograf räds man inte tidiga morgnar. Fast att man många gånger formligen får tvinga sig till att lämna goa kudden, är nog närmare sanningen… Dessutom vet man ju inte förrän senare ifall det verkligen är värt mödan. För det mesta är det ju helt klart värt det, och vi fick just en sådan morgon! Under några magiska minuter var världen rosa…

Denna plats vi tillbringat morgonen på, låg 15-20 minuters promenad från vårt boende. Beslöt att gå dit samma kväll också. Det var fest på Ramsviks camping när vi passerade och man hade placerat ut marschaller utmed stranden.

En helg går fort och nästa dag var det dags att åka söderut och hemåt igen. Tack igen för en härlig helg, Anna-Karin, Camilla och Marie! Vart åker vi nästa gång tro?:)

Termometern visar minus nio…

…när jag kliver ur bilen nere vid stranden. Kylan klibbar i näsan och biter i kinderna. Jag hänger kameran på axeln och promenerar vägen ner mot havet. En väg jag säkert gått tusentals gånger. Men sällan har där varit så vackert som idag.

Morgonen håller på att övergå i förmiddag och stranden är alldeles stilla. Havet rör sig knappt något alls.

Jo, där är det något som rör sig. Några änder blir oroliga när jag närmar mig, och beger sig ut från strandkanten. Konstaterar att det är öppet vatten ända in. Hade väntat mig betydligt mer is.

Fortsätter min vandring ut mot udden, och sänder en tacksamhetens tanke till den vädergud som bestämde att det skulle bli dimma och rimfrost just idag, när jag hade möjlighet att ge mig ut med kameran.

Familjen and har tydligen bestämt att faran är över, och simmar tillbaka mot strandkanten.

En grupp grågäss passerar ovanför mig.

Ser spår efter den tidiga morgonens hundrastningar. Jag hoppas att både jyckarna liksom deras hussar och mattar uppskattade denna morgons utsmyckningar lika mycket som jag!

En knapp timme har passerat, och då händer det. Ljuset!

Solen bestämmer sig för att försöka bryta igenom, men lyckas inte riktigt. Men för några få magiska minuter får världen ett rosa skimmer.

Och med en sista bild på en frusen nyponbuske i en rosa vintervärld avslutar jag morgonens fotorunda!

De små pärlorna runt husknuten

När man är långledig blir det många tillfällen till fototurer. Och de flesta turer går ju faktiskt till ens allra närmaste ställen, stranden och skogen.. Vilket inte är att förakta! Det är ju denna ”vardagsfotografering” som håller en igång, som gör att man inte blir ringrostig när de där riktiga höjdpunkterna sedan dyker upp, som Svalbard, Bohuslän och Söderåsen…

I dagarna har ett av mina favoritställen blivit uppmärksammat av journalister och fotografer, och till och med hamnat i Aftonbladet! Eftersom Genevadsån håller på att flytta sitt utlopp, har ett gammalt vrak blivit synligt. Riktigt spännande! Vi åkte förstås dit så fort vi hört talas om detta, och tog några bilder också såklart! Dessvärre hade jag inte koll på vattenståndet när vi var där…

Vilken miss att inte ha kollat vattennivån. Nu vet jag bättre! Appen ViVa rekommenderas!!:) Vi misstänkte att stocken fastnat på vraket, men gick inte att se något då det inte var så klart vatten.


Lite andra bilder blev det istället… Blev varnad för kvicksand när vi var där. Någon som plötsligt sjunkit ner till knähöjd. Lite läskigt…

Nästa dag kollade vi vattennivån som låg på minus 26, en skillnad på ca 35 cm från dagen före. Åkte förstås ner igen. Och nu syntes vraket ordentligt! Dessutom bjöds det på en vackrare himmel.:)


Tycker det ser riktigt häftigt ut! Kul var det att snacka med folk på stranden, alla möjliga teorier fick vi höra. Allt ifrån ett gammalt vikingaskepp till någon båt som tydligen förlist här på 40-talet. Och senare har vi fått höra att detta vrak ”dyker upp” med jämna mellanrum beroende på väder och vind.. Senast runt 1989-90 nånting. Konstigt då att man tydligen var helt ovetandes inne på Länsstyrelsen… Nu ska de ut och undersöka vraket i alla fall. Ska bli intressant att höra vad de kommer fram till.

Härefter fick vi för oss att gå ut på Skäret vid Trönningestranden. Men det blåste för kallt så vi vände halvvägs… Några bilder på Slyngestenen blev det i alla fall.

Även idag har det blivit en fotopromenad. Och ibland får jag för mig att bara ta med ett enda objektiv ut. Tycker det är ett kul sätt att utmana sig själv lite. Idag blev det mitt gamla kära Tamron 90 macro. Det hade legat alldeles för länge i lådan.


Frost på gräs. Går inte att motstå fast det är fotograferat miljarder gånger tidigare…:)


Och när vi kom ner till stranden kunde jag ju bara konstatera – helt fel objektiv! Japp det är en risk man får ta, och får då göra det bästa av situationen. Kunde aldrig tro att det varit så kallt så länge att dessa ”isvulkaner” redan hunnit bildas. Där ser man! Visst ser det läckert ut.:)

Är ganska mesig när det gäller att gå på osäkra underlag. Och broddarna låg ju hemma såklart. Men denna fick jag till med macrot i alla fall.

Så då får man leta lite andra motiv istället! Inte så svårt när de finns precis överallt i naturen.

Riktigt kul var det att umgås lite med mitt kära gamla macro idag. Ingen opålitlig tysk denna gång..:)
Nu blir det några arbetsdagar och sedan ledigt igen. Såhär skulle man faktiskt kunna ha det varje vecka…

Årets sista fotorunda..

..gick till Söderåsen och dalgången vid Skäralid. Det är många år sedan jag var här sist. Fast den första jag träffade på kändes verkligen som en gammal kär bekant… Men som vi konstaterade, vissa bilder måste bara tas oavsett hur många gånger de redan är tagna…:)


Den berömda björken. I klass med ensamma tallen på Haväng…

Utsikten från Kopparhatten är fantastisk. Många träd finns det…:)


Sedan tog vi oss ner i ravinen och följde ån som flyter fram där nere. Ibland flöt den helt lugnt…

Ibland dansade den fram…

Och ibland forsade den fram sådär lite lagom. Och jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag fick liksom på mig de där sagoglasögonen och såg skogen som tagen ur en John Bauer-berättelse. Eller försökte skildra den så, åtminstone. Lyckades väl sådär, men roligt hade jag i alla fall!:)


Sedär, en fotograf fastnade på bild!:)


Sköna avmättade färger.


Ån mynnade ut i en damm där vi hittade fina speglingar. Och jag längtar redan att få se Söderåsen i vårens skira lövsprickning, eller i höstens murriga färgskala! Ska definitivt inte vänta så många år med att åka hit igen!:)

 

Årskrönika 2015

Ja då var det åter igen dags att knåpa ihop en liten sammanfattning av året som gått. Ett år utan spektakulära resor, åtminstone inget som toppar förra årets Svalbardsresa! Men många roliga fotoupplevelser ändå.:)

Vi börjar på Måkläppen i januari. Känns nästan som en tradition numera. Tack igen Camilla för guidning, trevligt sällskap, god mat…:)

Februari, en bild från stranden ”hemmavid” som jag försökt göra lite mer spännande genom att panorera och zooma samtidigt.

I mars fotar man små sippor. Punkt! Spelar ingen roll hur många bilder man redan har – detta är ju ett måste. Dessutom hade jag i år en ny trevlig liten tysk att leka med!:)

Så blev det april och dags för ännu mer små sippor. Denna bilden har varit med förr men jag är väldigt förtjust i den. Sak samma här. Vissa bilder måste bara tas…:)

Maj och dags för den ljuva bokskogen som spricker ut i vårens skira grönska.

I juni hände något extra kul! Jag och de andra Kattjävlarna ställde ut tillsammans! ”Kattjävlar” tänker du kanske? Ta en titt HÄR!

Det finns fler ”fotomåsten” under ett år. En vecka i Mullsjö är numera ett sådant måste! Och detta år fick jag verkligen upp ögonen för att göra naturbilder i svart-vitt. Fast en liten gnutta sepia tycker jag mjukar upp fint! Måste göra mer sånt här!!

Juli – ett av livets små lyckopärlor är att ligga på mage på en solvarm gräsmatta och fota små kattungar… Fast det är även ett riktigt mission impossible!:)

Även en kvällsrunda till vackra Steninge blev det i juli.

Augusti. Tja – fluga på grässtrå från trädgården. Inte det sämsta!:)

September, hösten bjuder ofta på riktigt maffiga himlar och detta var en kväll jag hade åkt till havet för att fota som vanligt. Hade precis avslutat och gått upp till bilen, och när jag stod med huvudet in i bilen och packade ner kameran i väskan som låg i baksätet kom som från ingenstans världens blixt tätt följt av ett häftigt muller. Och vad gör en naturfotograf då? Packar upp kameran igen såklart! Men jag gick inte så långt från bilen, man vet ju aldrig…:)

I september hände även något riktigt kul! Jag och tre lika fototokiga tjejer åkte till Ramsvikslandet en långhelg. Har faktiskt inte bloggat ut dessa bilder än utan de ligger till sig på hårddisken fortfarande… Här är iallafall en från en tidig morgon då ljuset var helt underbart rosa under en kort stund!

Oktober, ja denna månad får helt enkelt representeras av en bild av platsen i mitt hjärta.:)

December. En sedvanlig mellandagspromenad i Laxvik. När man bjuds på änglaljus går det ju inte att låta bli att fota. Inte så ovanligt alls men ändå rätt läckert!

Dags att avsluta min lilla krönika med en alldeles dagsfärsk bild från en sväng till Skäralid tillsammans med två goda fotovänner. Tyckte först att jag inte fick till några bra bilder alls. Upplever det ofta så när man kommer till en ny plats. Det är först när man kommer tillbaka för andra eller tredje gången som motiven uppenbarar sig. Men så plötsligt hände något! Jag tror att jag hittade de där sagoglasögonen…😉

Och med detta säger jag Gott Nytt år, och kanske vi ses därute någonstans under 2016!:)

 

 

Jag hittade några bortglömda bilder…

…på minneskortet igår! Det var nämligen så, att äldsta dottern skulle gå i Kulturskolans stora luciatåg, och jag beslöt att ta med ”stora” kameran. Det var alltför länge sedan den kom till användning tyvärr. Fotograferat har jag ju gjort, men bara med mobilen. Och det är ju inte det sämsta! Men iallafall, när jag kom hem igår och skulle ladda in luciabilderna på datorn, visade det sig att det låg en omgång bilder på minneskortet som jag totalt glömt bort. Från en fotorunda jag gjorde den 18 oktober! Jisses! Snacka om att tiden springer ifrån en. För mycket jobb och för lite fototid, helt klart!

Alla bilder är tagna med min kära lille antika tysk. Som ger helt galna effekter ibland! Grejen med gamla vintageojektiv är ju att de mest alldagliga motiv, som vissna löv och gammalt gräs, som genom ett trollslag förvandlas till de mest magiska bilder. Det krävs ju lite träning för att lära sig bemästra ett sådant objektiv. Jag tränar fortfarande, så fort jag får tid och tillfälle ges!:)