Cornwall – en reseberättelse

Snart två veckor har gått sedan jag kom hem från den efterlängtade fotoresan till Cornwall. Minns i höstas när det kändes som eeeevighetslång väntan tills vi skulle åka. Och nu har vi varit där. När jag gått igenom bilderna såhär i efterhand är det två saker som slår mig. Eller så kan man säga att jag gjort två lärdomar. För det första: Om man tror att linsen / filtret är rent från salt och regn; fel! Torka igen! Och för det andra: Fast jag åker hundratals mil hemifrån fotograferar jag ändå ofta samma sorts motiv…

Om man tror att linsen/filtret är rent – fel! Torka igen! Trebarwith Strand

Åker iväg hundratals mil bara för att fota samma sorts motiv… Sandy Mouth

Men för att börja från början! Vi var nio glada naturfotografer som en måndag morgon förväntansfulla möttes på Heathrow. Några kände varandra sedan tidigare, några var nya trevliga bekantskaper. Tillsammans gick vi till den lilla minibussen som skulle ta oss till många vackra fotoplatser under de kommande dagarna. ”Dramatiska landskap i Cornwall” hette resan, och det skulle visa sig vara ett mycket passande namn. Den leddes av Patrik Larsson som inte bara är en av Sveriges bäste landskapsfotografer, utan även skulle visa sig vara väldigt bra på att planera fotoplatser utifrån väder, vind och tidvatten. Därtill kamerareparatör, stativmekaniker och en suverän chaufför av minibuss i hetsig vänstertrafik… Något jag själv aldrig ens hade tänkt tanken att försöka mig på! Vande mig aldrig vid dessa rondeller haha….

Tisdag morgon samlades vi kl. 6 för att bege oss till Mousehole och fånga morgonljuset från klippstranden. En liten strandpromenad kunde man följa bortåt stenarna, och natten och morgonens regn hade gjort den slipprig och hal. Jag beslöt att gå åt andra hållet istället, till den lilla hamnen. Är ju riktigt mesig när det gäller krångliga underlag. Men vill inte riskera att ramla och slå min reservdelshöft ur led…

Det ser så läckert ut när båtarna ligger på botten såhär. Detta var en bild jag önskat mig. Dock med fri utsikt utåt havet men… man kan inte få allt! 🙂 

Mousehole vaknar till en ny dag. 

Och så var det ju det där med att fota precis som hemma… 

Några timmar senare begav oss vi till vårt mysiga guesthouse i Penzance för en typisk brittisk frukost. Jo minsann, vita bönor, korv, bacon och stekt ägg smakade underbart efter att ha varit ute i råa morgonluften!

Ingen rast ingen ro, efter frukost var det dags att ge oss iväg igen. Färden gick till Port Nanven, en stenstrand som det var lite svårt att ta sig ner på. Dessutom låg där slippriga stråk av någon sorts kraftigt sjögräs. Men skam den som ger sig, att kasa på rumpan kommer man långt med…

Port Nanven

Vår medhavda matsäck smakade bra här! Och härefter var det dags att åka till dagens tredje och sista anhalt, stranden där vi skulle tillbringa kvällen, stranden som skulle bli min absoluta favorit och som vi besökte även sista kvällen. Men då skulle den se ganska annorlunda ut… mer om det senare! 🙂 Fantastiska Godrevy! En fika satt fint på strandcaféet. Scones med sylt och grädde blev en favorit! Därefter tog vi en promenad på stranden innan det var dags att åka den korta sträckan till den fantastiska klippstranden…

Godrevy beach, ett populärt surfställe

Godrevy klippstrand, några hundra meter bort. Ett stycke brittisk kust som skulle visa sig bli min absoluta favorit! 

Godrevy

Sandstranden vid Godrevy där vågorna svepte in. 

En av kvällens sista bilder från Godrevy. Tja vad ska man säga om denna… När man fotat på vanligt sätt en hel dag är det lätt att flippa ur lite 😉 

Onsdag morgon och färden gick till S:t Michael´s Mount. Ett slott från 1100-talet, och nu ångrade jag att jag inte läst på historian litegrann… Via en stenlagd gång gick det att nå slottet till fots under lågvatten. Men man fick se upp så man inte missade när tidvattnet var på väg in. Då tog det några timmar innan man kunde gå tillbaka igen.. 🙂 Om slottet ser bekant ut har det en välkänd större fransk ”syster”, Mont-Saint-Michel.

S:t Michaels Mount. Fotografer i vägen? Ja det får man ibland bara köpa när man är på fotoresa.. 🙂

Grått och regnigt var det denna morgon, och jag har för mig att det var denna förmiddag vi tog några timmar ”off”. Valfri tid som några tillbringade med bildbehandling i matsalen på vårt guesthouse, andra tog chansen till några timmars extra vila. Men framåt lunchtid bar det iväg igen till ett riktigt häftigt ställe. Lands End. Passande namn. När man tittade ut över havet hade man Normandie där någonstans på andra sidan Atlanten.

Land´s End. Utsikt som tog andan ur en.

Packade upp mitt vidvinkel för första, men inte sista, gången under resan.

Vi skulle besöka fyra fotoplatser denna dag. Stopp nummer tre var Botallack. Otroligt hur man kunnat uppföra dessa byggnader som klängde sig fast på klippkanten. Här bröt man tenn och koppar ur gruvorna i berget. Tänk vilka fruktansvärda arbetsförhållanden…

Botallack. Nej jag gick INTE den där smala stigen ut på berget. Dessutom blåste det full storm med kraftiga kastvindar så jag stannade på säker mark! 

Botallack. Se mina tokiga fotokompisar som står på udden där ute…

Vissa platser besökte vi flera gånger under veckan. Väldigt spännande att komma tillbaka och se hur kusten ändrat sig då tidvattnet stigit, eller sjunkit undan. Denna kväll åkte vi tillbaka till Port Nanven igen. Men då jag tyckte det var lite knepigt att ta sig ända ner till vattnet, gjorde jag som jag brukar. Gick åt andra hållet! Följde vägen uppåt berget och fotograferade lite i grönskan istället.


Bäcken som slingrar sig ner mot Port Nanven

Så blev det torsdag och dags för en sovmorgon minsann! Ingen fotorunda i ottan utan dagen började med frukost. Och jag får ju erkänna att det var inte alls lika enkelt att få i sig de där vita bönorna, korven och baconet utan en dos frisk luft till att börja med… Denna dag skulle färden gå lite längre upp längs kusten norrut, tanken var att vi skulle vara ute hela dagen, fotografera oss uppåt kusten och troligen inte vara tillbaka förrän sent på kvällen. Dagens första stopp gick till Trebarwith Strand.

Solsken är ju inget för en naturfotograf! Ägnade mig en stund åt de vackra klipporna och alla snäckor och musslor som satt där.

Som sagt – om man tror att linsen är ren – torka igen! 

Efter lite fika (ja vissa passade på att få sig en pint!) var det dags att äntra vår buss igen för att styra mot nästa anhalt. Eftersom stormen Doris riskerade att ställa till det för oss ändrade Patrik dagens planer och vi beslöt enhälligt att testa ett helt nytt ställe som visade sig skulle bli väldigt bra. Golitha Falls. Ett skogsområde med ett vattendrag fullt med små fina vattenfall.

Golitha Falls

Sorry, jag måste flippa ur ibland..

Underbart strövområde.

Nu har vi tagit oss till kvällens fotostopp, Sandymouth på norra sidan av Cornwall. Liksom Godrevy tycker jag detta var ett otroligt läckert ställe! Vinden hade avtagit något men tog fortfarande i ordentligt!

Sandymouth. Det lilla vattenfallet rinner inte precis rakt ner som synes..

Skumt värre! Och så gick solen ner ”i säck” tyvärr. Några fina färger på himlen blev det inte.

Häftiga linjer fanns det gott om. Tyvärr även salt på filtret… 🙂

Oj vad jag hade kunnat gå lääänge här och fotografera. Hmm det gjorde jag visst också…. 🙂 

Här hade det mörknat ordentligt innan vissa av oss hade fotat klart. Och så var det dags att styra kosan åt sydväst igen. Och någonstans utmed vägen hitta en pub. Vilket vi lärt oss fanns i minsta lilla byhåla. Och vilket häftigt ställe vi hittade!! Hade någon sagt att på denna resa kommer ni att hamna på en helt galen pub där the landlady halvt panikslagen ropar på ”Thomas” när hon inser att vi är nio stycken, och där vi lite senare skulle komma att få njuta av Aquas ”Barbie Girl” framförd på trumpet, horn och bastuba, ja det hade vi väl knappast trott! Men våra pints var kalla och goda och maten smakade helt gudomligt.

Fredag, sista fotodagen. Och vi begav oss åter till Mousehole, där vi tillbringat den allra första morgonen. Och denna gång var det torrt och fint och inte halt alls. Jag tog mig ner på stranden.

Mousehole vaknar

Jag fotar ju med halvtonat gråfilter när det behövs. Och efterhand som det ljusnade beslöt jag att montera på det. Stod med ryggen mot havet och rotade i min kameraväska, och skruvade på filterhållaren, när jag plötsligt ser på stenarnas nya nyans att det där magiska LJUSET håller på att uppenbara sig. Och då är det snabba ryck som gäller. Som tur var hann jag precis få på mitt gråfilter!

Mousehole och världen blev plötsligt rosa

Tillbaka till vårt mysiga guesthouse för näst sista frukosten. Sedan var det även dags att återse S:t Michael´s Mount. Nu stod solen högt på himlen och jag tog förstås några bilder, men ägnade mig mest annars åt att njuta av vårvärmen, dricka kaffe och ta det lugnt!

Även denna kväll skulle tillbringas vid mitt favoritställe Godrevy. Och det var denna kväll, vårt sista fotostopp, som gjorde att det blev mitt absoluta favoritställe. När vi kom var vattnet som högst och det var en otrolig skillnad mot förra gången. Vinden tog i och vågorna slog med full kraft mot klipporna. Hur mäktigt som helst! Fick bara en sådan kick, en sån lyckokänsla, man känner sig så liten i den mäktiga naturen. Otroligt häftigt! Och efterhand som tiden gick drog sig vattnet tillbaka, kuststräckan ändrade utseende och vi kunde flytta oss längre och längre ut med våra kameror och stativ.

Ja det blev ett långt inlägg med många bilder. Minst en från varje ställe. Och nu vill jag passa på att säga stort TACK till Patrik och vårt goa gäng för en jättetrevlig och rolig vecka!! Vi lärde oss, förutom lite nya fototips- och trix, bland annat att spolarvätska luktar som gin o tonic, att en pint alltid hjälper mot torra ögon och att vissa minsann får betalt… 😉

Ibland ledsnar man på att torka filtret…. 

Hoppas vi ses snart igen på nya fotoäventyr! 🙂

Back to basics…

…eller ”ge mig ett projekt”

Blir ibland ganska ofta så himla trött på mina bilder. Ser ju hur motiven bara upprepar sig. Samma och samma. Är just hemkommen från en träff med några fotovänner som jag inte träffat på alldeles för länge. Fika och fotosnack helt kravlöst. Inte ens ett protokoll att skriva efteråt. 😉 Just vad man behöver!


Lite avundsjuk, och mycket inspirerad, lyssnade jag till deras berättelser om sina olika projekt och utmaningar. Tänkte för mig själv att det vore kul att tvingas lämna sina egna hjulspår någon gång. Hitta lite nya motiv. Men när det kommer till kritan är jag nog alldeles för feg, och även bekväm, för det. Har ju faktiskt nosat på både gatufoto och porträtt/studio. Inget för mig! Och till viss del, ser jag på mina bilder, har jag nog redan börjat lämna mina hjulspår. Mina bilder blir fortfarande mer lågmälda och mörka allteftersom tiden går. Tilltalas väldigt mycket mer av dova och dunkla bilder. Lite mystiska sådär. Ljusa klara bilder – visst är de väl vackra många gånger – men det är väl mycket mer känsla i en dunkel bild. I alla fall om man frågar mig.


Instagram. Har på nytt börjat fördjupa mig i det och förundras över hur mycket inspiration det finns att hämta där. Fantastiskt duktiga fotografer har jag hittat och börjat följa. Och så lätt det är att hitta. Bara att klicka på en #tagg. Roligt och man kan lätt försjunka i detta långa stunder…


Ibland känner jag för att liksom börja om från noll. Inte radera förstås, men gömma och glömma alla mina bilder, hemsidan, mina instagramkonton och min fotosida på Facebook. Kontot på Fotosidan har jag nästan redan glömt. Denna blogg förstås. Och så börja om liksom. Förenkla och skala av. Undrar just om ens fotograferande skulle styra i en annan riktning då? Troligen inte! Så det är väl lika bra att köra på… Oj vad detta lät pretentiöst förresten! Som om jag hållit på att fota hur länge som helst. I själva verket har jag ju nästan precis börjat. Och har väldigt mycket kvar att lära och förhoppningsvis lång väg att gå i min fortsatta utveckling!


Märker att jag funderar en hel del över mitt fotande. När, hur och varför? Gör alla fotografer det? Eller är jag bara en funderande person? Kan avundas de som bara verkar köra på och fota det som faller dem in, utan större eftertanke. Jag själv brukar ju hävda att fotandet för mig är ett sätt att varva ner och ladda batterierna. Koppla bort alla krav och måsten. Och visst är det fortfarande så. Men samtidigt märker jag mer och mer att jag börjar komma dithän att jag vill ha något sorts syfte och mening med mitt fotande. Låter ju luddigt värre. Men kanske ett projekt av något slag… 🙂

Att blogga här eller där…


…ja det är ju frågan. HÄR, det är alltså just här där jag bloggar just nu. Och DÄR, det är min hemsida som såg dagens ljus för ganska länge sedan nu.


Hade ju nästan bestämt mig för att skriva ett sista avslutande inlägg HÄR i min blogg, där jag tänkte hänvisa till min hemsida framöver. Och så fortsätta blogga enbart DÄR. Men, av någon anledning känns det lättare att skriva här, när man någon gång vill skriva lite mer. Hemsidan känns lite mer som ett skyltfönster eller vad jag ska säga… Här känns det naturligt att skriva lite mer personligt. Kanske. Äh jag vet inte. Kanske ändrar mig efter detta, och BARA fortsätter blogga DÄR, vem vet… Haha snacka om I-landsproblem egentligen!


Hösten passerade väldigt snabbt. För min del var den väldigt tung och jobbig. Och det är inte slut än. För att göra en lång historia kort så har mamma varit väldigt illa däran. Men är nu på väg till ett serviceboende och allt ska förhoppningsvis ordna upp sig till det bästa.


Strax efter att mamma blev sjuk, tyckte min kompis Anna-Karin att det var dags för en fotorunda! Så hon släpade ut mig till ett av sina favoritställen en bit utanför stan. Tack, det var just vad jag behövde!! Alla bilder är från denna runda, som till viss del fick ersätta en väldigt efterlängtad fotoresa till Skagen, som jag tyvärr fick hoppa av. Något som förstås också bidrog till att humöret inte varit på topp, men så är det ju… Det blir inte alltid som man tänkt sig!


Just vid detta fototillfälle hade jag nog universums skitigaste sensor. Har städat och städat bilderna. Men man kan säkert hitta dammfläckar ändå. Jaja då får de sitta där… Men varför hamnar dammfläckar alltid i övre vänster hörn?


Har av förståeliga skäl inte fotat så mycket som jag hade velat nu i höst. Innan mamma blev sjuk hade jag en riktig fotosvacka. När hon sedan blev sjuk kände jag, konstigt nog kanske, att fotosuget började komma tillbaka. Hade väl ett större behov att ge mig ut och försvinna in i den där fotobubblan just då, när det vanliga livet var lite extra tungt. Men då fanns inte tiden. Och nu i december/januari är det ju mörkt när man kommer hem från jobbet, och helgerna försvinner ofta till annat.


Det händer ju att man funderar på det där med fotograferande i allmänhet, och naturfoto i synnerhet… Vem är naturfotograf egentligen? När får man kalla sig det? Jo men det räcker väl att man går ut i naturen med en kamera i handen, eller. Men vad spelar detta för roll egentligen då?


Ibland känns det som att naturfotograferande blir så pretentiöst! Vem som helst ska inte komma och tro att de är något minsann, och det är ett ämne som ska tas på största allvar och med största respekt. Fast, jag vet inte, jag! Inte behöver det vara så allvarligt väl? Att jag gillar att leka med kameran syns väl…


Men – det är klart att jag har stor respekt för ”de stora” naturfotograferna! De som själva hyser en stor portion ödmjukhet, är rädda om naturen, och aldrig skulle vässa armbågarna för att till varje pris framhäva sig själva på andras bekostnad. Jo för sådana finns också!


Några andra sorters fotografer som finns, det är de som hela tiden visar upp sina senaste bilder på nätet. Och så finns det de där andra, superduktiga fotograferna, som mest bara lägger sina bilder på hårddisken. Lägger inga värderingar alls här, man får ju göra som man vill! Men visst är det en intressant diskussion! Vissa vill hela tiden synas, andra bryr sig inte ett skvatt…


Och så den där klassiska frågan – varför fotograferar man? Ja att jag kände ett större sug efter fotobubblan när jag mådde sämre är väl svar på den frågan! För att man mår bra såklart!


Min inledande fråga då? Blogga HÄR eller DÄR? Ja jag har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra i fortsättningen, så jag får väl låta denna blogg hänga med ett tag till helt enkelt!

Det där med med kvinnligt och manligt naturfoto…

Just nu pågår Norsk Naturfotofestival i Ski utanför Oslo. Den inleddes i torsdags med att offentliggöra vinnarna i NNPC, Nordic Nature Photo Contest.

Andelen manliga vinnare i NNPC ligger på knappt 90%. Andelen manliga föreläsare i helgen är 100%.

Detta är ju ett faktum som man kan ha många åsikter om. Ser att diskussionen är igång igen, i bloggar och på Facebook. Och även jag har tillhört skaran som varit väldigt irriterad över detta faktum och tyckt att den manliga dominansen varit väldigt trist. Att kvinnor inte fått chansen att komma fram och synas på samma sätt som männen. Jag har varit i flera diskussioner i detta ämne. Fått frågan om jag skulle föredra en kvotering. På det svarar jag ett solklart NEJ. En bra bild är alltid en bra bild och det är det viktigaste, oavsett vem som hållit i kameran.

Det som kan göra mig irriterad, är att man här och där fortfarande ser antydningar till att männen vill behålla detta med naturfoto för sig själva. Att man ibland tar för givet att tjejer inte bryr sig om teknik. Viss jargong och en del grabbiga kommentarer… Som tur är, är detta sällsynt. Och när jag är riktigt, riktigt irriterad, då retar jag mig till och med på att man ibland kallar varandra för ”Broder”… vaddå, är det en hemlig herrklubb eller?? 😉 Kan undra när jag ska bli kallad ”Syster”! 🙂

Ja jag har klagat, men nu vet jag bättre. Jag skulle tro att i tävlingssammanhang, åtminstone inom naturfoto, är det tyvärr just precis såhär det ser ut. Tippar på att andelen bidrag från manliga fotografer ligger på runt 90%. Då är ju resultatet helt relevant.

Dessutom – Kvinnor FÅR chans att synas. Men vi tar den inte i lika stor utsträckning. Och det är ju en helt annan diskussion som också är väldigt intressant. Jag skulle tro att de flesta arrangörer gör allt som står i deras makt för att få upp fler tjejer på naturfotoscenerna. Ändå tackar vi nej.

Varför tackar vi nej då? Ja det vet ju bara de tillfrågade själva, och arrangörerna… Men jag tror att ju fler tjejer som vågar tacka ja, desto fler banar vi väg för. Och – tjejer börjar ju faktiskt komma fram och synas mer och mer. Jag har varit i ”naturfotovärlden” sedan 2008 och märker detta tydligt. Och jag är säker på att de allra flesta män uppskattar detta mycket!

Men återigen – bilder med kvalitet, är absolut prio nr 1. Om en kvinna eller man hållit i kameran är oväsentligt! Punkt!

Bilder från gårdagens fotorunda på stranden. Som synes var det gråväder och ebb… 🙂

Ramsvik ~ En återblick

”Bättre sent än aldrig” heter ju det klassiska talesättet. Och här kommer en samling bilder som verkligen har legat till sig på min hårddisk! Ett halvår nästan. Det var i början av september förra året, som vi var fyra fototokiga tjejer som åkte till Ramsviks vandrarhem en långhelg för att leva, andas, babbla naturfoto. Helt underbart kul! Några av oss stannade hela fyra dagar dessutom. Hur härligt som helst.


Precis vid vattnet ligger Ramsviksgården som vi hade helt för oss själva. Perfekt!

Första kvällen tillbringade jag och Camilla på bryggan, medan vi inväntade vårt sällskap. Fick en vacker himmel över Ramsviks camping.

Och medan mörkret föll och jag försökte få kläm på bästa inställningarna för att fota stjärnhimmel, såg jag plötsligt något grönt på displayen! Jomenvisst! Norrsken, ända nere i Bohuslän. Vem hade anat det!! Nu vet jag bättre, och är förutsättningarna rätta kan det synas ännu längre söderut.


Visst syns det lite grönt på himlen! Så häftigt, det syntes inte med blotta ögat, men kameran fångade upp de gröna nyanserna minsann!

Grosshamn var målet för nästa dags fotografering. Både dagen och kvällen tillbringades där och det blev både lite macro med den gamle Tysken, och vidvinkel när solen gick ner. Och det är ju då man kan börja leka med de långa slutartiderna! Klicka på någon av bilderna och bläddra med pilarna.

Nästa dag vaknade vi i ottan! Är man naturfotograf räds man inte tidiga morgnar. Fast att man många gånger formligen får tvinga sig till att lämna goa kudden, är nog närmare sanningen… Dessutom vet man ju inte förrän senare ifall det verkligen är värt mödan. För det mesta är det ju helt klart värt det, och vi fick just en sådan morgon! Under några magiska minuter var världen rosa…

Denna plats vi tillbringat morgonen på, låg 15-20 minuters promenad från vårt boende. Beslöt att gå dit samma kväll också. Det var fest på Ramsviks camping när vi passerade och man hade placerat ut marschaller utmed stranden.

En helg går fort och nästa dag var det dags att åka söderut och hemåt igen. Tack igen för en härlig helg, Anna-Karin, Camilla och Marie! Vart åker vi nästa gång tro? 🙂

Termometern visar minus nio…

…när jag kliver ur bilen nere vid stranden. Kylan klibbar i näsan och biter i kinderna. Jag hänger kameran på axeln och promenerar vägen ner mot havet. En väg jag säkert gått tusentals gånger. Men sällan har där varit så vackert som idag.

Morgonen håller på att övergå i förmiddag och stranden är alldeles stilla. Havet rör sig knappt något alls.

Jo, där är det något som rör sig. Några änder blir oroliga när jag närmar mig, och beger sig ut från strandkanten. Konstaterar att det är öppet vatten ända in. Hade väntat mig betydligt mer is.

Fortsätter min vandring ut mot udden, och sänder en tacksamhetens tanke till den vädergud som bestämde att det skulle bli dimma och rimfrost just idag, när jag hade möjlighet att ge mig ut med kameran.

Familjen and har tydligen bestämt att faran är över, och simmar tillbaka mot strandkanten.

En grupp grågäss passerar ovanför mig.

Ser spår efter den tidiga morgonens hundrastningar. Jag hoppas att både jyckarna liksom deras hussar och mattar uppskattade denna morgons utsmyckningar lika mycket som jag!

En knapp timme har passerat, och då händer det. Ljuset!

Solen bestämmer sig för att försöka bryta igenom, men lyckas inte riktigt. Men för några få magiska minuter får världen ett rosa skimmer.

Och med en sista bild på en frusen nyponbuske i en rosa vintervärld avslutar jag morgonens fotorunda!

De små pärlorna runt husknuten

När man är långledig blir det många tillfällen till fototurer. Och de flesta turer går ju faktiskt till ens allra närmaste ställen, stranden och skogen.. Vilket inte är att förakta! Det är ju denna ”vardagsfotografering” som håller en igång, som gör att man inte blir ringrostig när de där riktiga höjdpunkterna sedan dyker upp, som Svalbard, Bohuslän och Söderåsen…

I dagarna har ett av mina favoritställen blivit uppmärksammat av journalister och fotografer, och till och med hamnat i Aftonbladet! Eftersom Genevadsån håller på att flytta sitt utlopp, har ett gammalt vrak blivit synligt. Riktigt spännande! Vi åkte förstås dit så fort vi hört talas om detta, och tog några bilder också såklart! Dessvärre hade jag inte koll på vattenståndet när vi var där…

Vilken miss att inte ha kollat vattennivån. Nu vet jag bättre! Appen ViVa rekommenderas!! 🙂 Vi misstänkte att stocken fastnat på vraket, men gick inte att se något då det inte var så klart vatten.


Lite andra bilder blev det istället… Blev varnad för kvicksand när vi var där. Någon som plötsligt sjunkit ner till knähöjd. Lite läskigt…

Nästa dag kollade vi vattennivån som låg på minus 26, en skillnad på ca 35 cm från dagen före. Åkte förstås ner igen. Och nu syntes vraket ordentligt! Dessutom bjöds det på en vackrare himmel. 🙂


Tycker det ser riktigt häftigt ut! Kul var det att snacka med folk på stranden, alla möjliga teorier fick vi höra. Allt ifrån ett gammalt vikingaskepp till någon båt som tydligen förlist här på 40-talet. Och senare har vi fått höra att detta vrak ”dyker upp” med jämna mellanrum beroende på väder och vind.. Senast runt 1989-90 nånting. Konstigt då att man tydligen var helt ovetandes inne på Länsstyrelsen… Nu ska de ut och undersöka vraket i alla fall. Ska bli intressant att höra vad de kommer fram till.

Härefter fick vi för oss att gå ut på Skäret vid Trönningestranden. Men det blåste för kallt så vi vände halvvägs… Några bilder på Slyngestenen blev det i alla fall.

Även idag har det blivit en fotopromenad. Och ibland får jag för mig att bara ta med ett enda objektiv ut. Tycker det är ett kul sätt att utmana sig själv lite. Idag blev det mitt gamla kära Tamron 90 macro. Det hade legat alldeles för länge i lådan.


Frost på gräs. Går inte att motstå fast det är fotograferat miljarder gånger tidigare… 🙂


Och när vi kom ner till stranden kunde jag ju bara konstatera – helt fel objektiv! Japp det är en risk man får ta, och får då göra det bästa av situationen. Kunde aldrig tro att det varit så kallt så länge att dessa ”isvulkaner” redan hunnit bildas. Där ser man! Visst ser det läckert ut. 🙂

Är ganska mesig när det gäller att gå på osäkra underlag. Och broddarna låg ju hemma såklart. Men denna fick jag till med macrot i alla fall.

Så då får man leta lite andra motiv istället! Inte så svårt när de finns precis överallt i naturen.

Riktigt kul var det att umgås lite med mitt kära gamla macro idag. Ingen opålitlig tysk denna gång.. 🙂
Nu blir det några arbetsdagar och sedan ledigt igen. Såhär skulle man faktiskt kunna ha det varje vecka…