Back to basics…

…eller ”ge mig ett projekt”

Blir ibland ganska ofta så himla trött på mina bilder. Ser ju hur motiven bara upprepar sig. Samma och samma. Är just hemkommen från en träff med några fotovänner som jag inte träffat på alldeles för länge. Fika och fotosnack helt kravlöst. Inte ens ett protokoll att skriva efteråt. 😉 Just vad man behöver!


Lite avundsjuk, och mycket inspirerad, lyssnade jag till deras berättelser om sina olika projekt och utmaningar. Tänkte för mig själv att det vore kul att tvingas lämna sina egna hjulspår någon gång. Hitta lite nya motiv. Men när det kommer till kritan är jag nog alldeles för feg, och även bekväm, för det. Har ju faktiskt nosat på både gatufoto och porträtt/studio. Inget för mig! Och till viss del, ser jag på mina bilder, har jag nog redan börjat lämna mina hjulspår. Mina bilder blir fortfarande mer lågmälda och mörka allteftersom tiden går. Tilltalas väldigt mycket mer av dova och dunkla bilder. Lite mystiska sådär. Ljusa klara bilder – visst är de väl vackra många gånger – men det är väl mycket mer känsla i en dunkel bild. I alla fall om man frågar mig.


Instagram. Har på nytt börjat fördjupa mig i det och förundras över hur mycket inspiration det finns att hämta där. Fantastiskt duktiga fotografer har jag hittat och börjat följa. Och så lätt det är att hitta. Bara att klicka på en #tagg. Roligt och man kan lätt försjunka i detta långa stunder…


Ibland känner jag för att liksom börja om från noll. Inte radera förstås, men gömma och glömma alla mina bilder, hemsidan, mina instagramkonton och min fotosida på Facebook. Kontot på Fotosidan har jag nästan redan glömt. Denna blogg förstås. Och så börja om liksom. Förenkla och skala av. Undrar just om ens fotograferande skulle styra i en annan riktning då? Troligen inte! Så det är väl lika bra att köra på… Oj vad detta lät pretentiöst förresten! Som om jag hållit på att fota hur länge som helst. I själva verket har jag ju nästan precis börjat. Och har väldigt mycket kvar att lära och förhoppningsvis lång väg att gå i min fortsatta utveckling!


Märker att jag funderar en hel del över mitt fotande. När, hur och varför? Gör alla fotografer det? Eller är jag bara en funderande person? Kan avundas de som bara verkar köra på och fota det som faller dem in, utan större eftertanke. Jag själv brukar ju hävda att fotandet för mig är ett sätt att varva ner och ladda batterierna. Koppla bort alla krav och måsten. Och visst är det fortfarande så. Men samtidigt märker jag mer och mer att jag börjar komma dithän att jag vill ha något sorts syfte och mening med mitt fotande. Låter ju luddigt värre. Men kanske ett projekt av något slag… 🙂

Att blogga här eller där…


…ja det är ju frågan. HÄR, det är alltså just här där jag bloggar just nu. Och DÄR, det är min hemsida som såg dagens ljus för ganska länge sedan nu.


Hade ju nästan bestämt mig för att skriva ett sista avslutande inlägg HÄR i min blogg, där jag tänkte hänvisa till min hemsida framöver. Och så fortsätta blogga enbart DÄR. Men, av någon anledning känns det lättare att skriva här, när man någon gång vill skriva lite mer. Hemsidan känns lite mer som ett skyltfönster eller vad jag ska säga… Här känns det naturligt att skriva lite mer personligt. Kanske. Äh jag vet inte. Kanske ändrar mig efter detta, och BARA fortsätter blogga DÄR, vem vet… Haha snacka om I-landsproblem egentligen!


Hösten passerade väldigt snabbt. För min del var den väldigt tung och jobbig. Och det är inte slut än. För att göra en lång historia kort så har mamma varit väldigt illa däran. Men är nu på väg till ett serviceboende och allt ska förhoppningsvis ordna upp sig till det bästa.


Strax efter att mamma blev sjuk, tyckte min kompis Anna-Karin att det var dags för en fotorunda! Så hon släpade ut mig till ett av sina favoritställen en bit utanför stan. Tack, det var just vad jag behövde!! Alla bilder är från denna runda, som till viss del fick ersätta en väldigt efterlängtad fotoresa till Skagen, som jag tyvärr fick hoppa av. Något som förstås också bidrog till att humöret inte varit på topp, men så är det ju… Det blir inte alltid som man tänkt sig!


Just vid detta fototillfälle hade jag nog universums skitigaste sensor. Har städat och städat bilderna. Men man kan säkert hitta dammfläckar ändå. Jaja då får de sitta där… Men varför hamnar dammfläckar alltid i övre vänster hörn?


Har av förståeliga skäl inte fotat så mycket som jag hade velat nu i höst. Innan mamma blev sjuk hade jag en riktig fotosvacka. När hon sedan blev sjuk kände jag, konstigt nog kanske, att fotosuget började komma tillbaka. Hade väl ett större behov att ge mig ut och försvinna in i den där fotobubblan just då, när det vanliga livet var lite extra tungt. Men då fanns inte tiden. Och nu i december/januari är det ju mörkt när man kommer hem från jobbet, och helgerna försvinner ofta till annat.


Det händer ju att man funderar på det där med fotograferande i allmänhet, och naturfoto i synnerhet… Vem är naturfotograf egentligen? När får man kalla sig det? Jo men det räcker väl att man går ut i naturen med en kamera i handen, eller. Men vad spelar detta för roll egentligen då?


Ibland känns det som att naturfotograferande blir så pretentiöst! Vem som helst ska inte komma och tro att de är något minsann, och det är ett ämne som ska tas på största allvar och med största respekt. Fast, jag vet inte, jag! Inte behöver det vara så allvarligt väl? Att jag gillar att leka med kameran syns väl…


Men – det är klart att jag har stor respekt för ”de stora” naturfotograferna! De som själva hyser en stor portion ödmjukhet, är rädda om naturen, och aldrig skulle vässa armbågarna för att till varje pris framhäva sig själva på andras bekostnad. Jo för sådana finns också!


Några andra sorters fotografer som finns, det är de som hela tiden visar upp sina senaste bilder på nätet. Och så finns det de där andra, superduktiga fotograferna, som mest bara lägger sina bilder på hårddisken. Lägger inga värderingar alls här, man får ju göra som man vill! Men visst är det en intressant diskussion! Vissa vill hela tiden synas, andra bryr sig inte ett skvatt…


Och så den där klassiska frågan – varför fotograferar man? Ja att jag kände ett större sug efter fotobubblan när jag mådde sämre är väl svar på den frågan! För att man mår bra såklart!


Min inledande fråga då? Blogga HÄR eller DÄR? Ja jag har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra i fortsättningen, så jag får väl låta denna blogg hänga med ett tag till helt enkelt!

Det där med med kvinnligt och manligt naturfoto…

Just nu pågår Norsk Naturfotofestival i Ski utanför Oslo. Den inleddes i torsdags med att offentliggöra vinnarna i NNPC, Nordic Nature Photo Contest.

Andelen manliga vinnare i NNPC ligger på knappt 90%. Andelen manliga föreläsare i helgen är 100%.

Detta är ju ett faktum som man kan ha många åsikter om. Ser att diskussionen är igång igen, i bloggar och på Facebook. Och även jag har tillhört skaran som varit väldigt irriterad över detta faktum och tyckt att den manliga dominansen varit väldigt trist. Att kvinnor inte fått chansen att komma fram och synas på samma sätt som männen. Jag har varit i flera diskussioner i detta ämne. Fått frågan om jag skulle föredra en kvotering. På det svarar jag ett solklart NEJ. En bra bild är alltid en bra bild och det är det viktigaste, oavsett vem som hållit i kameran.

Det som kan göra mig irriterad, är att man här och där fortfarande ser antydningar till att männen vill behålla detta med naturfoto för sig själva. Att man ibland tar för givet att tjejer inte bryr sig om teknik. Viss jargong och en del grabbiga kommentarer… Som tur är, är detta sällsynt. Och när jag är riktigt, riktigt irriterad, då retar jag mig till och med på att man ibland kallar varandra för ”Broder”… vaddå, är det en hemlig herrklubb eller?? 😉 Kan undra när jag ska bli kallad ”Syster”! 🙂

Ja jag har klagat, men nu vet jag bättre. Jag skulle tro att i tävlingssammanhang, åtminstone inom naturfoto, är det tyvärr just precis såhär det ser ut. Tippar på att andelen bidrag från manliga fotografer ligger på runt 90%. Då är ju resultatet helt relevant.

Dessutom – Kvinnor FÅR chans att synas. Men vi tar den inte i lika stor utsträckning. Och det är ju en helt annan diskussion som också är väldigt intressant. Jag skulle tro att de flesta arrangörer gör allt som står i deras makt för att få upp fler tjejer på naturfotoscenerna. Ändå tackar vi nej.

Varför tackar vi nej då? Ja det vet ju bara de tillfrågade själva, och arrangörerna… Men jag tror att ju fler tjejer som vågar tacka ja, desto fler banar vi väg för. Och – tjejer börjar ju faktiskt komma fram och synas mer och mer. Jag har varit i ”naturfotovärlden” sedan 2008 och märker detta tydligt. Och jag är säker på att de allra flesta män uppskattar detta mycket!

Men återigen – bilder med kvalitet, är absolut prio nr 1. Om en kvinna eller man hållit i kameran är oväsentligt! Punkt!

Bilder från gårdagens fotorunda på stranden. Som synes var det gråväder och ebb… 🙂

Ramsvik ~ En återblick

”Bättre sent än aldrig” heter ju det klassiska talesättet. Och här kommer en samling bilder som verkligen har legat till sig på min hårddisk! Ett halvår nästan. Det var i början av september förra året, som vi var fyra fototokiga tjejer som åkte till Ramsviks vandrarhem en långhelg för att leva, andas, babbla naturfoto. Helt underbart kul! Några av oss stannade hela fyra dagar dessutom. Hur härligt som helst.


Precis vid vattnet ligger Ramsviksgården som vi hade helt för oss själva. Perfekt!

Första kvällen tillbringade jag och Camilla på bryggan, medan vi inväntade vårt sällskap. Fick en vacker himmel över Ramsviks camping.

Och medan mörkret föll och jag försökte få kläm på bästa inställningarna för att fota stjärnhimmel, såg jag plötsligt något grönt på displayen! Jomenvisst! Norrsken, ända nere i Bohuslän. Vem hade anat det!! Nu vet jag bättre, och är förutsättningarna rätta kan det synas ännu längre söderut.


Visst syns det lite grönt på himlen! Så häftigt, det syntes inte med blotta ögat, men kameran fångade upp de gröna nyanserna minsann!

Grosshamn var målet för nästa dags fotografering. Både dagen och kvällen tillbringades där och det blev både lite macro med den gamle Tysken, och vidvinkel när solen gick ner. Och det är ju då man kan börja leka med de långa slutartiderna! Klicka på någon av bilderna och bläddra med pilarna.

Nästa dag vaknade vi i ottan! Är man naturfotograf räds man inte tidiga morgnar. Fast att man många gånger formligen får tvinga sig till att lämna goa kudden, är nog närmare sanningen… Dessutom vet man ju inte förrän senare ifall det verkligen är värt mödan. För det mesta är det ju helt klart värt det, och vi fick just en sådan morgon! Under några magiska minuter var världen rosa…

Denna plats vi tillbringat morgonen på, låg 15-20 minuters promenad från vårt boende. Beslöt att gå dit samma kväll också. Det var fest på Ramsviks camping när vi passerade och man hade placerat ut marschaller utmed stranden.

En helg går fort och nästa dag var det dags att åka söderut och hemåt igen. Tack igen för en härlig helg, Anna-Karin, Camilla och Marie! Vart åker vi nästa gång tro? 🙂

Termometern visar minus nio…

…när jag kliver ur bilen nere vid stranden. Kylan klibbar i näsan och biter i kinderna. Jag hänger kameran på axeln och promenerar vägen ner mot havet. En väg jag säkert gått tusentals gånger. Men sällan har där varit så vackert som idag.

Morgonen håller på att övergå i förmiddag och stranden är alldeles stilla. Havet rör sig knappt något alls.

Jo, där är det något som rör sig. Några änder blir oroliga när jag närmar mig, och beger sig ut från strandkanten. Konstaterar att det är öppet vatten ända in. Hade väntat mig betydligt mer is.

Fortsätter min vandring ut mot udden, och sänder en tacksamhetens tanke till den vädergud som bestämde att det skulle bli dimma och rimfrost just idag, när jag hade möjlighet att ge mig ut med kameran.

Familjen and har tydligen bestämt att faran är över, och simmar tillbaka mot strandkanten.

En grupp grågäss passerar ovanför mig.

Ser spår efter den tidiga morgonens hundrastningar. Jag hoppas att både jyckarna liksom deras hussar och mattar uppskattade denna morgons utsmyckningar lika mycket som jag!

En knapp timme har passerat, och då händer det. Ljuset!

Solen bestämmer sig för att försöka bryta igenom, men lyckas inte riktigt. Men för några få magiska minuter får världen ett rosa skimmer.

Och med en sista bild på en frusen nyponbuske i en rosa vintervärld avslutar jag morgonens fotorunda!

De små pärlorna runt husknuten

När man är långledig blir det många tillfällen till fototurer. Och de flesta turer går ju faktiskt till ens allra närmaste ställen, stranden och skogen.. Vilket inte är att förakta! Det är ju denna ”vardagsfotografering” som håller en igång, som gör att man inte blir ringrostig när de där riktiga höjdpunkterna sedan dyker upp, som Svalbard, Bohuslän och Söderåsen…

I dagarna har ett av mina favoritställen blivit uppmärksammat av journalister och fotografer, och till och med hamnat i Aftonbladet! Eftersom Genevadsån håller på att flytta sitt utlopp, har ett gammalt vrak blivit synligt. Riktigt spännande! Vi åkte förstås dit så fort vi hört talas om detta, och tog några bilder också såklart! Dessvärre hade jag inte koll på vattenståndet när vi var där…

Vilken miss att inte ha kollat vattennivån. Nu vet jag bättre! Appen ViVa rekommenderas!! 🙂 Vi misstänkte att stocken fastnat på vraket, men gick inte att se något då det inte var så klart vatten.


Lite andra bilder blev det istället… Blev varnad för kvicksand när vi var där. Någon som plötsligt sjunkit ner till knähöjd. Lite läskigt…

Nästa dag kollade vi vattennivån som låg på minus 26, en skillnad på ca 35 cm från dagen före. Åkte förstås ner igen. Och nu syntes vraket ordentligt! Dessutom bjöds det på en vackrare himmel. 🙂


Tycker det ser riktigt häftigt ut! Kul var det att snacka med folk på stranden, alla möjliga teorier fick vi höra. Allt ifrån ett gammalt vikingaskepp till någon båt som tydligen förlist här på 40-talet. Och senare har vi fått höra att detta vrak ”dyker upp” med jämna mellanrum beroende på väder och vind.. Senast runt 1989-90 nånting. Konstigt då att man tydligen var helt ovetandes inne på Länsstyrelsen… Nu ska de ut och undersöka vraket i alla fall. Ska bli intressant att höra vad de kommer fram till.

Härefter fick vi för oss att gå ut på Skäret vid Trönningestranden. Men det blåste för kallt så vi vände halvvägs… Några bilder på Slyngestenen blev det i alla fall.

Även idag har det blivit en fotopromenad. Och ibland får jag för mig att bara ta med ett enda objektiv ut. Tycker det är ett kul sätt att utmana sig själv lite. Idag blev det mitt gamla kära Tamron 90 macro. Det hade legat alldeles för länge i lådan.


Frost på gräs. Går inte att motstå fast det är fotograferat miljarder gånger tidigare… 🙂


Och när vi kom ner till stranden kunde jag ju bara konstatera – helt fel objektiv! Japp det är en risk man får ta, och får då göra det bästa av situationen. Kunde aldrig tro att det varit så kallt så länge att dessa ”isvulkaner” redan hunnit bildas. Där ser man! Visst ser det läckert ut. 🙂

Är ganska mesig när det gäller att gå på osäkra underlag. Och broddarna låg ju hemma såklart. Men denna fick jag till med macrot i alla fall.

Så då får man leta lite andra motiv istället! Inte så svårt när de finns precis överallt i naturen.

Riktigt kul var det att umgås lite med mitt kära gamla macro idag. Ingen opålitlig tysk denna gång.. 🙂
Nu blir det några arbetsdagar och sedan ledigt igen. Såhär skulle man faktiskt kunna ha det varje vecka…

Årets sista fotorunda..

..gick till Söderåsen och dalgången vid Skäralid. Det är många år sedan jag var här sist. Fast den första jag träffade på kändes verkligen som en gammal kär bekant… Men som vi konstaterade, vissa bilder måste bara tas oavsett hur många gånger de redan är tagna… 🙂


Den berömda björken. I klass med ensamma tallen på Haväng…

Utsikten från Kopparhatten är fantastisk. Många träd finns det… 🙂


Sedan tog vi oss ner i ravinen och följde ån som flyter fram där nere. Ibland flöt den helt lugnt…

Ibland dansade den fram…

Och ibland forsade den fram sådär lite lagom. Och jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag fick liksom på mig de där sagoglasögonen och såg skogen som tagen ur en John Bauer-berättelse. Eller försökte skildra den så, åtminstone. Lyckades väl sådär, men roligt hade jag i alla fall! 🙂


Sedär, en fotograf fastnade på bild! 🙂


Sköna avmättade färger.


Ån mynnade ut i en damm där vi hittade fina speglingar. Och jag längtar redan att få se Söderåsen i vårens skira lövsprickning, eller i höstens murriga färgskala! Ska definitivt inte vänta så många år med att åka hit igen! 🙂